Mellan femton och sexton års ålder valde jag att gå ut offentligt med såväl mina åsikter som med mitt fulla namn. Sedan dess har jag råkat ut för ett tiotal attacker från Anti Fascistisk Aktion, flertalet sprayningar, lappuppsättningar och hot på deras officiella hemsida. Mothuggen, ryktena och anklagelserna har under åren florerat runt mig och tillsammans med medias bild av den stereotypa nationalisten fått flertalet personer att anta att mina åsikter överensstämmer med rasistens och utlänninghatarens. Varför fortsätter jag då att vara offentlig, då livet som offentlig inte alltid är en dans på rosor? Därför att jag vet. Och jag tror. Och jag har en fast övertygelse, en vision om ett bättre Sverige, som inga falska rykten kan rubba. Jag anser, och jag är villig att skriva under på, att alla folk har samma värde. Detta eftersom det överensstämmer med min tro på att alla folk har rätt att leva och utvecklas i harmoni med sin kultur, med sina folkkamrater och med sina traditioner. Idag begås en våldtäkt var annan timme i Sverige, skottlossningar äger dagligen rum i våra förorter och omoralen och respekten i samhället har sjunkit till oroande låga nivåer. Detta är jag beredd att lägga ner mitt liv på att motverka och motarbeta. Sverige ska bli tryggt, flickorna ska kunna gå i parken sent en fredagskväll och kunna känna trygghet, och de äldre i samhället ska tillsammans med dagens ungdom förenas i en klasslös folkgemenskap.
Dagens största problem är rotlösheten. Vi importerar en demoraliserad och falsk skräpkultur från USA, där den sunda livsstilen utbyts mot soffliggande och supande, och där folkgemenskapen byts ut mot likgiltighet och utanförskap. Brotten ökar, inte därför att invandrarna har brottsligheten i sig, nej, utan därför att även de har drabbats av den förödande rotlösheten. Vilken kultur ska de tillhöra? Ska de anamma den svenska kulturen och samtidigt gå miste om sin egen, som deras föräldrar och morföräldrar stolt brukar i landet de kom från? Invandrare har, liksom svenskar, rätt till ett liv där rotlösheten byts ut mot identitet och stolthet. Ett samhälle där trygghet råder, ett samhälle där ungdomar kan utveckla sin egen identitet i ett samhälle präglat av sundhet och moral. Där gängen på gatorna byts ut mot kamratförbund. Ett samhälle där supandet byts ut mot en picknick i parken med sina kamrater. Ett samhälle där man tar tag i problemen med våldtäkterna, istället för att lägga ned energi på en livslång debatt om att figuren på övergångsställenas skyltar ska ha kjol på sig istället för byxor.
Jag är beredd att ta rykten. Att höra påståenden som folk har missuppfattat och förvrängt. För jag vet. Jag vet att det Sverige jag kämpar för att återuppbygga inte är byggt på hat, utan byggt på kärlek och respekt. Inte bara för svenskarna, utan respekt för alla som väljer att enat kämpa mot omoral, identitetslöshet och rotlöshet. Respekt för de svenskaroch invandrare som säger ”Jag är stolt över den jag är, jag skäms inte över den kultur jag tillhör.” Jag vet vad jag tycker, jag vet att jag inte sätter ett folk över ett annat. Jag vet att jag önskar alla folk dess frihet att utvecklas och leva i harmoni med varandra. Det är det som gör det tryggt, att trots hot, trots motstånd och trots prövningar, fortsätta med mitt arbete om ett Sverige som man, tillskillnad från idag, kan vara stolt över. Är jag då rasist? Nej. Och jag blir inte mer rasist för att vissa tycker att jag är det. Jag erkänner villigt att jag tycker att alla folkgrupper ska ha lika villkor och bli bemötta med samma respekt. Men för att kunna utveckla en respekt mellan varandra, måste man även erkänna folkgruppens existerade. Jag anser att det finns svenskar. Jag anser att det finns indianer. Jag anser att det finns judar, jag anser att det finns araber. Detta anser jag, därför att det då blir så mycket enklare för mig att upprätthålla principen om alla folks lika rätt till sin frihet och till sin kultur. Jag kämpar för att bättre Sverige. En resning i moralen, men en sänkning i brottsstatistiken. Jag kämpar för alla folks rätt till ett erkännande, till ett land, till en kultur, men framför allt dess rätt till identitet.
Jag är beredd att ta rykten, för jag vet att ett rykte som inte innehåller någon sanning är lättare att ta sig igenom, än det är för en idealist att se sitt lands folk gå under av omoral, respektlöshet och otrygghet.
Sanna Hill
